Organdonation

Det senaste decenniet har det blivit allt större brist på organ i Sverige. Samtidigt har behovet ökat. Ändå påstår sig majoriteten av svenska folket vara positiv till att donera sina organ men bara cirka hälften av dem som är positiva har meddelat sin inställning till någon. En orsak till detta kan vara att frågan aktualiserar tankar och känslor kring den egna döden. Detta är något vi måste ha i åtanke när transplantationsverksamheten diskuteras.

Ingen vet vem som kommer att ställas inför beslutet att säga ja eller nej till en donation. Det enda vi vet är att den som har tagit ställning och på något sätt gjort sitt ställningstagande känt får sin vilja respekterad, samtidigt som han/hon inte försätter sina närmaste anhöriga i situationen att behöva fatta beslutet i en ofta svårt pressande situation. Samtidigt som människor räddas till livet, eller får ett bättre liv genom transplantation, är det andra enskilda människor som avgör om organet eller vävnaden ska kunna ersättas eller inte. Detta understryker det faktum att vi är beroende av varandra. (www.ettamneomlivet.se)

I Sverige och i de flesta övriga länder i världen är organhandel förbjuden. Trots det, misstänker man att det ändå förekommer i vissa länder. På sajten latinamerika.nu kunde för en tid sedan nedanstående läsas:

”En organiserad liga som säljer barns organ på svarta marknaden opererar i Bolivia. Enligt polisen har nio barnlik som saknat sina organ hittats nära gränsen till Peru. I fattiga stadsdelar i El Alto har fattiga mödrar anmält försvinnandet av barn och bara på marknaden San Antonio i Cochabamba har under augusti månad tre mödrar bestulits på sina barn.

Flera försök till bortrövande har anmälts. Myndigheterna uppmanar mödrar att hålla sina barn under största möjliga uppsikt.”

(www.latinamerika.nu)

Er uppgift är att utreda frågan om organdonation utifrån olika aspekter.

Har man en absolut rätt att bestämma över sin kropp efter sin död?