torsdag 2 maj 2013

Politisk syn på organdonation och organförsäljning


fredag 26 april 2013

Vi tar ställning


Vi anser att frågan om organdonation är rätt eller fel, aldrig kommer gå att besvara. I alla fall inte ur vårt tycke. Det finns positiva och negativa synvinklar som alla går att väga mot varandra. Detta gäller både ur givarens och mottagarens perspektiv, samt människor runt omkring som också är involverade på ett eller annat sätt. 

Positiva och negativa aspekter för organdonator
Ur donatorgivarens perspektiv: Vi tror att det är ett svårt beslut att fatta, om man bestämmer sig för att donera ett organ. Det finns risk för att man själv inte ens överlever operationen, det finns risk för att givarens kropp inte accepterar organet och det finns risk för att man själv får en nedsatt livssituation. 

En positiv aspekt för donatorn är till exempel att man känner att man gjort något gott. Speciellt om det handlar om någon man känner. Det kan också rättfärdiga tjänsten att ta emot ett organ från någon annan, något som vi inte tycker att man har rätt att göra om man själv inte är villig att donera ett organ. 

Finns det något finare än att rädda liv? Finns det någon finare gåva?

Positiva och negativa aspekter för organmottagare
Ur positivt resultat kan mottagaren bli frisk, och det är givetvis också det man strävar efter. Men risken finns förstås också att organet stöts bort och situationen blir oförändrad. Det negativa ur detta är att mottagaren kan känna att han eller hon utnyttjat givaren. Och givaren kan också känna att den gjort något förgäves. 

Det kan även bli så att organet bara fungerar i mottagarens kropp under en kort tid, och behöver bytas ut relativt snabbt. 

Vad det gäller äldre människor så får inte de hjälp med en organtransplantation, eftersom yngre är i betydligt större behov av fungerande organ. Detta tycker är rimligt, men ändå skulle vi såklart känna att det finns undantag när det gäller en närstående. En döende mormor vill man försöka rädda genom att donera sina egna organ.

Positivt för organmottagarens perspektiv är att familjen och omgivningen också upplever det som en lättnad, till skillnad från organgivarens omgivning som kanske är tveksamma till transplantationen. 

Ett bra exempel för detta är filmen och boken "Allt för min syster". Där ett barn är sjukt och föräldrarna skapar ett nytt bara för att rädda det de redan har. Föräldarna är positiva till att systern ska hjälpa sin äldre syster och den yngre systern vill givetvis också hjälpa men den döende systern vill inte ta emot hjälpen, man kan tänka att hon känner sig utnyttjande. 
Vem är hjälte i denna situation?


Dags att ändra lagen?

"Dags att ändra lagen om organtransplantationer"

Artikeln handlar om att Torbjörn Tännsjö berättar om att bristen på organ ökar, och detta är på grund av att färre människor idag dör på "rätt sätt", det vill säga att de avlider genom hjärndöd. Detta eftersom det läkare ofta slutar att behandla sjuka människor, då behandlingar anses onödiga när sjukdomsförloppet redan gått för långt. Det finns också nya behandlingmetoder för att rädda liv, som håller människan levande en längre tid. Människor som för några år sedan skulle dött cirka tio år tidigare, hålls idag vid liv eftersom läkare kan avlasta trycket vid en hjärnblödning. I vissa fall avlider patienterna ändå, men denna gång genom en vanlig död. Detta gör det omöjligt för dem att donera sina organ även om de skriftligt gått med på det i deras testamente. 

Tännsjö pratar också om att man ska betala de som donerar, att folk som donerar ett organ ska få en ekonomisk kompensation, utöver den vanliga kostnadsfria sjukvården. Han tror att detta kan öka den altruistiska donationen, det vill säga en donation utan släktskap med mottagaren. Det behövs för att den höga efterfrågan delvis ska kunna uppfyllas.

Vi tror att denna lag, att få betalt för organdonation, skulle vara effektivt. På samma sätt som människor får betalt för att ge blod, så borde få betalt när man ger en annan del av kroppen, till en rimlig summa. Fortfarande är det viktigt att detta inte missbrukas, och därför anser vi att summan inte bör vara för hög eftersom att folk då kan välja att ge organ som en sista utväg i en ekonomisk kris. 
Vi tycker att pengar är en bra kompensation för en nedsatt livssituation. 

Samhället idag ger flera hundra tusen för ett synligt ärr som man inte nödvändigtvis måste ha bekymmer över, och att inte ge pengar för en organdonation vore orättvist. Vi tror också att kompensation skulle höja motivationen att ge organ till människor som man inte har någon relation till, vi håller med Tännsjö på den punkten. 

onsdag 24 april 2013

Är det rätt med organdonation?

Är det moraliskt rätt att ge och ta emot organdonation, och vad säger vi och vår etik om detta? 

Pliktetik 
Vi anser att man inte har något specifik plikt att donera ett organ, när det gäller lag och rätt. Däremot den personliga pliktetiken kan utforma sig annorlunda när det gäller släkt och vänner, eller personer man känner. Skulle en familjemedlem vara i behov av en donation, och man själv passar in på kraven som ställs, så förutsätter vi att man känner en plikt att göra det och ställa upp. Man räddar livet på de man älskar, och man kan omöjligt säga nej, anser vi. Detta tycker vi bara gäller först och främst gäller nära familj. Vi anser inte att man har någon plikt att ge upp sina organ efter döden, även om det främjar vården och människors överlevnad. Kroppen är unik och egen, och inte en allmän egendom. 
Det är inte heller så vanligt att genomföra en organdonation, när man vet om riskerna med det och vad man kan få för eventuella bieffekter vid ett levande tillstånd. Inför sin död så är det inte speciellt känt att man kan donera sin kropp eller sina organ till forskning eller transplantation. Visste fler om detta och hade informerats om detta, och om fler hade gjort det, hade man säkerligen känt en plikt att göra detta. 

Konsekvensetik
En organdonation kan ge flera olika konsekvenser, både kroppsligt och mentalt. Kroppen kan försämras om man saknar ett organ, till exempel när man lever med endast en njure. Vid organdonation kan det även förekomma att organet stöts ifrån. Så även om man i det stora hela kan anse att en organdonation medför goda konsekvenser för den som får organet så lär man i det här fallet mest fokusera på de negativa konsekvenserna om man är givare. Om vi skulle vara organdonatorer till någon nära så skulle vi först och främst bara tänka på de goda konsekvenserna att man kan rädda någon men i efterhand så hade nog de negativa tagit över. Trots allt så kommer ju ändå sitt eget liv i första hand och fastän man vill rädda vill man själv fortfarande leva ett gott liv, så i slutändan hade egoismen bara fokuserat på allt det negativa det kan medföra istället för det potentiella goda. 

Sinneslagsetik
Känslan man borde få av att donera, att kunna rädda livet på någon annan kan göra att man känner så god och tillfreds med sig själv att detta kan göra att man faktiskt genomför transplantationen. Även om donationen i slutändan inte blir helt lyckad så får man ändå leva med känslan av att man har gjort något gott och försökt. Man kan ju inte mer än att försöka. Sinnelagsetik för den som ska ta emot organet känner nog inte likadant utan för den är det negativa tankar då den kan känna skuld och utnyttjande. Visst vill man i första hand leva men att försämra livssituationen för någon annan kan bli oerhört tungt att bära på. Exempel: Svante får sin mammas njure. Svante blir jättefrisk men mamma blir senare i livet väldigt sjuk. Njuren slutar att fungera och hon kommer att dö. Svante känner då skuld då han fått hennes njure som hon nu behöver bättre själv. 
För att sammanfatta del hela, det känns bra för den som ger men kan kännas jobbigt för den som ska ta emot. 

Dygdetik
För att kunna ge ett organ till någon annan krävs medlidande, generositet, mod, omtanke och godhet. För att kunna ta emot ett organ behöver man fortfarande vara modig och vissa tacksamhet men man behöver också kunna ta avstånd från vissa dygder och vissa lite egoism. Viljan att överleva måste bli starkare än viljan att vilja vara en god medmänniska. 

Never Let Me Go, rätt eller fel?


tisdag 23 april 2013

Förberedelser, utförande och avslut


Vid de tillfällena det blir donation samordnar donationsprocessen med de olika transplantationerna med hjälp av en transplantationskoordinator.

Närstående kontaktas
Ansvarig läkare, oftast tillsammans med ansvarig sjuksköterska, tar upp frågan om donation med de närstående, oavsett om den avlidne anmält sig som positiv, negativ eller inte anmält sig alls i Donationsregistret. Även om den avlidne anmält sig i Donationsregistret kan han eller hon senare ha ändrat sin ståndpunkt. Närstående får tid på sig att fundera och ges tid till att ställa frågor. Om det framkommer att den avlidne var positiv till att donera sina organ eller vävnader efter sin död eller att de närstående tror att det var enligt den avlidnes vilja kontaktas transplantationskoordinatorn på nytt.
Koordinatorn inhämtar då uppgifter om den avlidnes eventuella tidigare sjukdomar, mediciner samt aktuella uppgifter. För att avgöra om man kan använda vissa organ för transplantation kan man bland annat komma att behöva göra vissa röntgenundersökningar av till exempel hjärta och lungor. De närstående hela tiden får information om vad som händer. Oftast tar koordineringen flera timmar.

Förberedelser inför operation
De patienter som ska få organen ska kontaktas och transporteras till transplantationsavdelningen och förberedas för operation. När koordinatorn vet vilka mottagare som ska transplanteras och när de kan vara på sjukhuset kan hon eller han bestämma tid för när man kan påbörja donationsoperationen. De närstående kan vara med hela tiden tills man för den avlidne till operationsavdelningen.
Donationsingreppet utförs av transplantationskirurger. Transplantationskoordinatorn är även med under ingreppet. Själva operationen utförs som en vanlig operation. Vad man kan se efter operationen är ett ihopsytt operationssår. Efter donationsoperationen förs oftast den avlidne tillbaka till avdelningen där han eller hon görs i ordning. Närstående kan då komma tillbaka och ta ett sista farväl. Ibland förs den avlidne istället till sjukhusets bårhus.

Intervju

Vi har träffat Ulla Berggren, en vanlig mormor i sina bästa år. Hon ser sin kropp som ett tempel, något som endast hon får lägga vantarna på.
"Ingen får gräva i mig, det ska ni ha klart för er!"

Vi träffar Ulla på ålderdomshemmet i Sandbyhov. Hon har några mycket starka åsikter angående vårt arbete och organdonation. Mitt i en tugga med mikrovärmd kalvfilé så säger hon uttryckligen:
"Att skära i kroppen är som att skära i snoppen... Det får man väl inte säga, men man är inte hel längre. Man har blivit av med sin manlighet och integritet. Det som är mitt är mitt."

Under vidare diskussioner får Ulla komma väl till tals. Hon är kristen, men hon tycker inte att organdonation är fördelaktigt, till skillnad från vad bibeln är att tolka. Inte ens efter sin död så vill hon vara uppskärd. Hon vill vara hel, i det fallet att hon återuppstår efter sin död. Därmed måste hon ha alla fungerande organ kvar när hon återvänder till jorden. Det är inte det att hon inte vill rädda en annan människa, men det får gärna ske utan hennes hjälp.
"Alla människor är födda med en egen uppsättning organ. Att låna från någon annan är smutsigt."