Är det rätt med organdonation?

Är det moraliskt rätt att ge och ta emot organdonation, och vad säger vi och vår etik om detta? 

Pliktetik 

Vi anser att man inte har något specifik plikt att donera ett organ, när det gäller lag och rätt. Däremot den personliga pliktetiken kan utforma sig annorlunda när det gäller släkt och vänner, eller personer man känner. Skulle en familjemedlem vara i behov av en donation, och man själv passar in på kraven som ställs, så förutsätter vi att man känner en plikt att göra det och ställa upp. Man räddar livet på de man älskar, och man kan omöjligt säga nej, anser vi. Detta tycker vi bara gäller först och främst gäller nära familj. Vi anser inte att man har någon plikt att ge upp sina organ efter döden, även om det främjar vården och människors överlevnad. Kroppen är unik och egen, och inte en allmän egendom. 

Det är inte heller så vanligt att genomföra en organdonation, när man vet om riskerna med det och vad man kan få för eventuella bieffekter vid ett levande tillstånd. Inför sin död så är det inte speciellt känt att man kan donera sin kropp eller sina organ till forskning eller transplantation. Visste fler om detta och hade informerats om detta, och om fler hade gjort det, hade man säkerligen känt en plikt att göra detta. 

Konsekvensetik

En organdonation kan ge flera olika konsekvenser, både kroppsligt och mentalt. Kroppen kan försämras om man saknar ett organ, till exempel när man lever med endast en njure. Vid organdonation kan det även förekomma att organet stöts ifrån. Så även om man i det stora hela kan anse att en organdonation medför goda konsekvenser för den som får organet så lär man i det här fallet mest fokusera på de negativa konsekvenserna om man är givare. Om vi skulle vara organdonatorer till någon nära så skulle vi först och främst bara tänka på de goda konsekvenserna att man kan rädda någon men i efterhand så hade nog de negativa tagit över. Trots allt så kommer ju ändå sitt eget liv i första hand och fastän man vill rädda vill man själv fortfarande leva ett gott liv, så i slutändan hade egoismen bara fokuserat på allt det negativa det kan medföra istället för det potentiella goda. 

Sinneslagsetik

Känslan man borde få av att donera, att kunna rädda livet på någon annan kan göra att man känner så god och tillfreds med sig själv att detta kan göra att man faktiskt genomför transplantationen. Även om donationen i slutändan inte blir helt lyckad så får man ändå leva med känslan av att man har gjort något gott och försökt. Man kan ju inte mer än att försöka. Sinnelagsetik för den som ska ta emot organet känner nog inte likadant utan för den är det negativa tankar då den kan känna skuld och utnyttjande. Visst vill man i första hand leva men att försämra livssituationen för någon annan kan bli oerhört tungt att bära på. Exempel: Svante får sin mammas njure. Svante blir jättefrisk men mamma blir senare i livet väldigt sjuk. Njuren slutar att fungera och hon kommer att dö. Svante känner då skuld då han fått hennes njure som hon nu behöver bättre själv. 

För att sammanfatta del hela, det känns bra för den som ger men kan kännas jobbigt för den som ska ta emot. 

Dygdetik

För att kunna ge ett organ till någon annan krävs medlidande, generositet, mod, omtanke och godhet. För att kunna ta emot ett organ behöver man fortfarande vara modig och vissa tacksamhet men man behöver också kunna ta avstånd från vissa dygder och vissa lite egoism. Viljan att överleva måste bli starkare än viljan att vilja vara en god medmänniska.